Text: Helene Persson
I januari -19 föddes en kull Turkisk Van hos S*Lislisas i Älvsjö. Jag hade i december året innan förlorat min Turkiska Van Sessan, Kayserai Pareesa, som var morfars mormor till kullen. Jag var säker på att jag skulle ha en ny Turkisk Van, så det passade bra med en kattunge från den kullen. En fin liten hankatt som skulle passa för utställning, tänkte jag mig, men så blev det inte. En två dygn liten tjej stal mitt hjärta och hennes mamma Astrid verkade tycka att det var en bra idé att jag blev matte till hennes unge. Varje vecka besökte jag lilla Ronja Rövardotter, som hon kom att heta, och vårt band växte sig snabbt starkt. Veckorna gick och det blev dags för Ronja att flytta hem till mig, Turkiska Vanen Brendan och Turkiska Angoran Gustav. Lilla Ronja kliver in i sitt nya hem och styr redan från DAG 1 grabbarna med en fast och bestämd tass, precis som hennes morfars mormor gjort.
När Ronja blir fyra månader är det dags att prova utställning för första gången. Under en resa mellan Skåne och Stockholm gör vi ett stopp i Gislaved för att vara med på Dacke-kattens utställning. Det går bra. Ronja har buren bredvid Gustav och hon accepterar sakernas tillstånd. Hon sover gott i sin bur när hon inte sitter och tittar på allt intressant som rör sig i lokalen. Att komma upp på domarbordet är också kul. Domaren har en så rolig och spännande vippa att leka med anser Ronja. Hon får en fin första bedömning och jag är jätteglad över att hon tycks gilla och trivas med utställning.
Några veckor senare är det dags att åka till Skåne på semester och därifrån gör vi en tripp till Calmare kattklubbs utställning. Ronja och Gustav finner sig i väl till rätta i den varma lokalen. Precis som i Gislaved gillar Ronja att busa med domarens vippor och att hanteras av domaren är helt okej. Ronja blir nominerad och ska upp i sin första panel. Mitt hjärta dunkar av glädje. Min lilla Ronja, fem månader gammal i panel! Det är extra roligt då Ronjas uppfödare Lovisa och Håkan också är med på utställningen. Efter en väntan som känns oändlig hörs plötsligt speakern ”Eniga domare – katt 57 är best in show”…. Ronja blir BIS! Helt galet roligt! Vi dansar fram resten av den dagen. Så jätteglada!
Nästa dag är det dags igen, även detta är en jättevarm och solig sommardag. Fläktarna går i burarna, men Ronja och Gustav verkar tycka att det går bra. Ronja tycker precis som dagen innan att det är roligt på domarbordet. Hon blir nominerad än en gång! ”Eniga domare – katt 35 ….” och Ronja blir BIS igen! Glädjen hoppar i både mig, Lovisa och Håkan. Min/”vår” Ronja! Någon säger till mig att ”Nu är det bara tre kvar”. ”Tre kvar till vaddå? ” Jag är undrande för jag har knappt hört talas om Junior Winner. ”Jaha, jo, det vore ju kul, men det är nog inte möjligt”, minns jag att jag tänkte. ”Det här är bara en dröm.”
I augusti är det dags för utställning i Södertälje och Ronja upprepar bragden i Kalmar. Två BIS den här gången också. Jag börjar förstå att det kanske är möjligt för henne att bli en Junior Winner.
Nu följer några utställningar där Ronja är uppe för nomineringar utan att gå vidare till panel Hon är jättefin och domarna säger att de har svårt att välja och det blir motståndarna som blir NOM alla gångerna.
Jag börjar misströsta. Ronja kommer nog inte bli JW. I september åker vi till Borlänge för att vara med på Dalälvskattens utställning. Lördagen är ingen bra dag. Ronja är irriterad på katterna i buren bredvid och fräser när vi går i burgången men får ändå fin bedömning och blir Ex1. Jag överväger först att inte ställa henne på söndagen, men när jag förstår att det är fri burplacering den dagen passar jag på att byta plats. Det uppskattar Ronja och blir åter sitt vanliga soliga jag och är redo för dagens bedömning. Den här gången går det vägen och hon blir NOM! Nu gäller det. Mina nerver dallrar även på utsidan av kroppen. Hon kan ju bli JW! I panelen blir det oavgjort och en skiljedomare måste tillkallas. Vi är några stycken från rasringen Vangoran som är på plats och jag tror att vi alla var lika nervösa och spända. Ronja får skiljedomarens röst! Glädjen är total och mina tårar strömmar. Så underbart roligt! Ronja Rövardotter blir Sveriges och SVERAK:s första Turkisk Van JW. Det är stort! Jättestort för oss i Vangoran!
När jag kör hem från Borlänge med glädjen bubblande i mig känner jag att jag måste svänga av i Älvsjö och träffa Lovisa och Håkan, som inte var med på utställningen den här gången. Jag bara måste dela glädjen med dem! På trottoaren utanför sitt hem möter de upp med en stor FIFe-JW kokard och i mörkret utför vi en glädjedans! Så stolta! Så glada! Så lyckliga!