Det finns nog många aspekter på utställning som man kan vända och vrida till det oändliga. Här tänkte jag berätta lite hur vi som jobbar med en väldigt liten ras tanker runt utställning. Ja, de flesta av oss ialla fall.
De som ställer ut större raser måste ofta kämpa hårt för att få cert även i de lägre klasserna. Vi som ställer ut en ras som är liten och relativt ovanlig på utställning tänker lite annorlunda. Vi jobbar på att få så många som möjligt att ställa ut på samma utställning, så att vi ska få till BIV, tävling om cert och för att vi ska få chansen att träffas och se varandras katter.
Förutom de sociala medier som finns nu där man kan flagga för vilka utställningar som planeras så har också rasföreningen Vangoran en egen sida för medlemmar där man kan logga in och ange vilka utställnigar man tänker åka till, man kan skriva vilka katter man ska ta med, vilka klasser de tävlar i och gärna också lägga till någon trevlig hälsning. När man lägger in denna information på våra interna sidor så visas det samtidigt på vår huvudsida var vi kommer att finnas för den som är intresserad av att komma och kika på Turkisk Van. Rätt fiffigt tycker vi!
Under de senaste åren har vi lyckats ganska ofta med att få ihop en hel del katter till samma utställning. Det är riktigt kul! Både spännande och lärorikt för oss som inte är vana att träffa så många av samma ras. Dock kan det hända att det endast blir en dag som alla kan vara med, men en dag med flera turkar är bättre än två dagar med inga…
När det gäller hur utställningen arrangeras så är vi ofta jätteglada om det är en burplacering som innebär att vi får sitta tillsammans. De flesta av oss gillar också att våran ras får dömmas hos samma domare så att vi får möjlighet att titta på alla bedömningar och att domaren som dömmer rasen också får chansen att se flera av de Turkiska Vanarna för att se likheter och skillnader i typ och mönster.
Om någon av våra katter skulle gå vidare till panel så är vi ett gott gäng som hejar på och hoppas på det bästa.
För att få fler katter på utställning, som vi trots allt tror är en bra kanal för att nå ut med vår ras, så hjälper vi gärna nya som vill testa på att ställa ut. Om den nya utställaren bor långt ifrån sin uppfödare brukar vi organisera oss så att uppfödare som bor närmare kan vara med och hjälpa till.
Även om vi inte alltid får konkurrens om cert så är inte ett cert en självklarhet. Ibland får vi höra “då vet du i alla fall att du får certet…” osv. Så är det givetvis inte. Varje katt tävlar mot standarden. I de lägre klasserna är domare ofta mer förlåtande när det gäller färgfel, som är en av de vanligaste svårigheterna för oss. Men när katten gått upp i klass 5/6 eller 3/4 så är kraven ofta helt andra och det finns ingen av oss som åker på utställning och självklart får ett cert.
Turkisk Van är en ras som står som grund för ett mönster som också finns hos andra raser. Till exempel finns det även vantecknade Norska Skogkatter, Perser och Turkisk Angora. Detta har gjort att det ibland finns en del förvecklingar med det som står i standarden för Turkisk Van och det som står i standarden för General Parts för van mönster. Vanmönstret är oerhört viktigt för rasen och för oss som föder upp den, då det är en av rasens starkaste kännetecken. Därför är det så klart rätt att lägga stor fokus på detta på en utställning. Dock har katten också en typ som inte är mindre viktig. Ibland hamnar både vi som uppfödare av rasen och domare som ska döma rasen i dilemma om vad som ska väga tyngst, mönstret eller typen?
Det som är roligt är så klart att kattutställning är en bedömningssport. Ibland tycker domaren att typen är det viktigaste och ibland säger domaren att oavsett typ så ska varje extra fläck som hittas skrivas upp. Detta gör att det kan blir ganska olika bedömningar av rasen ibland.
Givetvis är vi som ställer ut och ofta också föder upp Turkisk Van medvetna om att så länge vi är så få på utställningar blir det svårare för de som ska bedöma rasen – då de sällan möter dem. Men så länge uppfödare jobbar aktivt med att få ut fler katter på utställning så hoppas vi att domare jobbar aktivt med att hålla rasens standard i minnet tills nästa gång de träffar en Turkisk Van.