”Familjen” Vangoran

Text: Lovisa Karlsson

Har du sett filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”? Var huvudpersonen än går är den stora familjen med som en svans eller klump, synliga och på intet sätt diskreta. Lite så är vi, vi som har Turkisk van och Turkisk angora.

Eftersom bägge raserna är små i antal försöker vi att samlas så många som möjligt på samma kattutställningar. Dels för att det är kul att träffas men även för att vi ska kunna se varandras katter och samtidigt ge domarna möjlighet att bedöma fler katter på en och samma gång. Det är mer utvecklande för oss uppfödare att se och jämföra i verkligheten än på bild och samtidigt diskutera och prata ihop oss. Vilka styrkor och svagheter har min katt jämfört med andra? Hur ska jag planera avelsarbetet vidare utifrån de katter som finns och vår rasstandard?

Vi må vara en minoritet på kattutställningarna – men vi syns. För när det är dags för bedömning kommer hela ”familjen” i samlad trupp och ställer sig framför och runt domarbordet för att nyfiket lyssna och ”heja” på ”vår” katt. Ja, för så är det. Vi hejar på allas katter. Blir någons katt NOM, då är vi alla lika stolta över den bedriften. Blir den dessutom BIS, som faktiskt händer, då kan man faktiskt få glädjetårar fast man inte ens äger katten.

Utöver att hänga tillsammans runt domarborden började vi i höstas att ta gruppbild. Det vill säga alla Vangoraner (ägare till van + angora) som ställer ut den dagen samlas för ett gemensamt foto tillsammans med våra katter. DET är en utmaning! Inte för oss människor kanske, men för katterna. De har liksom en tendens att inte alltid acceptera att stå nära varandra och de kan sällan samarbeta för att titta mot kameran samtidigt. De brukar vara mer inne på att antingen titta bort, mucka gräl med grannen eller hejdlöst sprattla, ibland alla tre delarna samtidigt. Men eftersom vi ägare är mer envisa än våra katter blir det i alla fall en bild tillslut. Dock sällan med alla nunor mot kameran….

Våra katter kan verkligen sammanfattas som humoristiska. Man har aldrig tråkigt med en van eller angora. Och de har definitivt en alldeles egen vilja. Ja, man kan faktiskt beskriva oss ägare på exakt samma sätt. Vi har lätt för att skratta, har glimten i ögat och vi kan ha livliga diskussioner för vi är alla starka individer som ser saker på olika sätt. Men vi lyssnar också på och lär av varandra.

Vi har varandra som mentorer, samtidigt som vi kan vara mentorer åt varandras kattungeköpare. Det är ett konstant givande och tagande och jag har faktiskt inte varit med om att någon varit dömande. Vi skickar kattungespekulanter till varandra och skulle en aktuell uppfödare bo långt bort låter vi deras spekulanter komma hem på besök för att träffa rasen/raserna i verkligheten. Vi har ingen önskan om att konkurrera med varandra utan vi vill att alla ska lyckas. Dessutom förtjänar alla en ”turk” i sitt liv, vare sig den kommer från oss eller någon annan!

Den här sortens gemenskap är bland det bästa med att ha våra små raser. Vid köp av en Turkisk van eller Turkisk angora får man faktiskt inte bara en katt utan en hel familj på köpet, nästan vare sig man vill det eller inte! 🙂 Och faktum är att när jag tänker på ”oss”, på ”familjen”, så börjar jag le inifrån och ut och blir alldeles varm i hjärtat. Det vi har känns så unikt, lika unikt som våra raser.

Varmt välkommen du med, till familjen Vangoran!